Välkommen juli, månaden då barn nr 2 är beräknat att komma.

Hej på er!

I dag är det första juli tvåtusenårton och jag undrar om jag kommer gå gravid resten av mitt liv. Jag är helt medveten om att det fysiologiskt är helt omöjligt, men tanken finns där ändå och spökar. 20 dagar kvar, det är vad gravidappen visar på mobilskärmen. 20 dagar kvar till den beräknade ankomsten av vårt andra Mirakel. Så kort, men ack så jädrans lång tid att vänta! Bebisen är nu klar att anlända, så varför i helskotta envisas den med att stanna kvar!?

Jag känner mig stor eller nej, snarare gigantisk och är verkligen trött på att vara gravid. Samtidigt som det känns helt underbart att känna hans sparkar och veta att inom max 5 veckor (om jag nu skulle gå över, vilken INTE kommer tillåtas…) kommer han vara här med oss. Overkligt. Den tanken har inte sjunkit in, trots att jag mått skit sedan sjätte graviditetsveckan. Jag påminns om min graviditet dagligen, inte bara för att magen växer och gör ont i bukplastikärret utan även i form av tilltagande smärtor i hela kroppen, illamående, trötthet och förvärrad minnesproblematik.

Så nu kanske ni undrar om jag nu försökt med några huskurer för få igång förlossningen och vräka ungen? Ja, jag erkänner helt att jag är så desperat att jag har försökt flera saker utan någon som helst effekt. Inte ens tilltagande sammandragningar! Det enda som hänt medan jag försökt är att bebisen vaknade till och sparkade mig riktigt hårt i revbenen.

Konstiga huskurer som jag vet inte är vetenskapligt påvisade, men som jag ändå gav mig på är:

Färdknäppen – såklart! Så började ju graviditeten så den borde väl avslutas på samma sätt? Icke tyckte mitt barn…

Torkade katrinplommon – djävlig äckligt och inte ens magen kom igång såsom många varnade för?

Fysisk aktivitet i form av promenader – jahopp, då får jag väl fortsätta gå tills jag stupar och min älskade Totte lägger sig platt på marken.

Bröstvårtsstimulering – det enda som stimulerades fram är råmjölken och brösten tycks växt till sig? 😉

Ananas – trots en ansenlig mängd av denna goda frukt hände inget annat än att jag blev pigg som en nattuggla och kunde inte somna (käkade den på en kväll).

Tvätt & städ av hemmet – frenetiskt städande av hemmet, ommöblering av flera rum, spring i trappan med diverse saker samt tvättstugetid fram till midnatt gav absolut ingenting. NADA!

Hoppa studsmatta – det var roligt, jag och Dottern hoppade i eftermiddag i säkert en halvtimme. Jag fick inte ens en sammandragning, inte en enda ynka!

Så nu tänker jag inte bry mig mer utan vänta och se när min ofödda son bestämmer sig för att det är dags att komma ut i denna värld. Jag hoppas på väldigt, väldigt snart men tiden lär utvisa hur bestämd han är i sakfrågan. Gjorde ni något för att få igång förlossningen? Funkade det tyckte ni?