Dödsstraff och känslor.

Nu är det på tapeten igen, det där med dödsstraff. Alla pratar om det, ännu fler skriver om det och alla har någon åsikt. Antingen är man för eller så är man mot. Bloggen (En vecka med döden) som Aftonbladets Carina Bergfeldt driver har fått stor uppmärksamhet och visst skriver hon bra men det syns att hon är mot straffet. Hon beskriver fångarnas sista dag in i minsta detalj och så får vi ”känna” de dödsdömda. Men, och det är ett stort men, det de blivit dömda för beskrivs inte så ingående. Det är som om ”ja, ja hen gjorde det men hen borde inte dömas”. Varför?

Jag är för dödsstraff och skarpare lagar. Dock håller jag med om att folk inte ska dömas på löpande band utan några säkra bevis. Det är idiotiskt och omänskligt. Bevisen ska finnas och det ska vara helt säkert att just den personen begick brottet (som att mörda)för att denne ska dömas till döden. Jag tycker också att ”väntetiden” på utförandet av straffet borde förkortas, för att vänta i 9, 11 eller ännu fler år på att avrättas är omänskligt.

Egentligen tycker jag att har man gett någon smärta ska man smärta få men enligt amnesty osv. ska man avrätta de dödsdömda humant så okej…. det kan man väl göra då. Men tänk på de som har blivit mördade och hur de blev mördade, är det rättvist att människan som gjorde det får leva? Är det rättvist att människan som åsamkar en annan människa smärta och lidande ska få dö i smärtfritt tillstånd?

Hade lagar varit skarpare och straffskalan högre hade fler tänkt till innan de begår brotten. Det är min åsikt och det står jag för.