Totte och veterinären.

Vår älskade fyrfoting har ännu en gång varit hos veterinären. Denna gång inte för hans Addisons sjukdom utan på grund av hans tänder. Vår lille kille lider nämligen av tandresorption, vilket försvenskat betyder tandnedbrytning. En hemsk sjukdom som gör att hans tänder bryts ner och till slut finns det ingenting att göra förutom att dra de drabbade tänderna. Förra veckan var det dags att rengöra och sanera hans mun och då upptäckte veterinären att 25 av hans 42 tänder var så pass dåliga att de var tvungna att dras…

Vi ville egentligen inte att de skulle dra så många tänder, då vi inte kände att han då kommer få ett drägligt liv. Maken, som lämnade Totte hos veterinären, var tydlig med att om det blev många tänder till utdragning så skulle vår lille plutt få somna in. För vad kan en hund ha för liv om den aldrig får tugga på ett ben igen?

Det blev dock någon kommunikationsfel eller så ville veterinären helt enkelt rädda Tottes liv till varje pris, eftersom man trots allt drog 25 tänder.

När jag hämtade vår pälskling från veterinären och fick reda på vad de hade gjort blev jag först vansinnig. Men nu, ett par dagar senare, känner jag att han kanske ändå kan få ett bra liv. Trots att han aldrig mer får tugga på ett ben eller dentasticks. Har ni någon erfarenhet av nästan tandlösa hundar? Våran kille har nu 17 tänder kvar, de flesta framtänder och 3 kindtänder. Han är superglad som alltid och slickar i sig leverpastej illakvick, så jag hoppas verkligen att han inte lider av avsaknaden av benen.

Tyvärr vet vi inte hur det kommer utveckla sig, då resten av tänderna kan angripas och behövas dras. Jag hoppas att detta aldrig sker, men är samtidigt klartänkt att risken är stor. Just nu vet jag inte vad vi kommer besluta då, allt beror på hur Totte kommer må i övrigt, men jag hoppas innerligt att han får leva med oss i många, många år till! För en sådan härlig hund som han finns det inte fler av.