Stunden då jag såg livet passera.

Idag hände det som inte får hända. Idag är dagen som jag blev rädd, på riktigt, och verkligen trodde att nu är det slut. Men vi tar det från början… 

Imorse hade jag fortfarande jätteont i magen. Läkarna som gick ronden förbjöd mig att dricka och äta samt ordinerade dropp och starkare smärtstillande. Min smärta i magen var alldeles för stor för att ha någonting med operationen att göra och de trodde att det skulle bli operation i eftermiddag igen. Inget kul för mig då jag verkligen vill hem till min familj. Tiden gick, jag fick medicin och så var det dags att sätta in droppet. Den trevliga sjuksköterskan kom, spolade kanylen och satte in droppet. Vi småpratade om valet av yrke och att hon ska föda sitt barn i sommar och då…! 

Då började jag se suddigt, var tvungen att ta av mig glasögonen och rätt som det var såg jag inget förutom vitt. Halsen svullnade upp, tungan likaså och jag fick ingen luft! Jag pekade bara på halsen och sjuksköterskan såg direkt att det var galet så hon larmade. Det gick inte lång stund förrän jag satt upp, fick syrgas, någon spruta och sen blev det bättre… jag fick också 12 tabletter Betapred och 1 tablett Tavegyl och efter det kopplades jag upp för övervakning. 

Ni anar inte var denna anafylaktiska chocken gjorde med mig. Jag grät och grät och sen grät jag lite till. För jag såg livet passera, jag trodde att nu är det slut och M blir änkling och V kommer växa upp utan sin mamma. Man hinner tänka fler tankar än vad man tror under tiden som läkarna räddar ens liv. Så jag vill tacka dem och framför allt den underbara sjuksköterskan som agerade snabbt och fick mig tillbaka. Jag har tackat dem personligen också men jag tycker att det skrivs alldeles för lite om när vårdpersonalen faktiskt gör det lilla extra för patienterna och stannar kvar och klappar på kinden när det känns tungt.