På väg…

Alla är vi väl på väg någonstans. Alltid. Idag är jag på väg hem, till min make och djuren. Bakom mig lämnar jag föräldrarna och stackars (väldigt onykter) lillebror. Det var trevliga 2 dagar men att resa utan min andra hälft är inte detsamma. Jag saknar honom oerhört mycket och har lite svårt att förstå när vissa tycker att de längtar till att åka på semester ensamma. Liksom varför? Jag förstår att man behöver egentid, det gör jag med lite då och då men det räcker med ett par timmar. Resa vill jag göra med kärleken, jag vill dela minnen och allt knas med någon..inte i min ensamhet.

Tillbaka till lillebrorn och hans onyktra tillstånd 😉 stackaren kom hem vid midnatt och var helt slut. Storasystern ficka hand om den 18 åriga klumpen som visste knappt vad han heter efter sin första utgång med grabbarna. Men skoj hade han och det är det viktigaste! Och jag har nåt att reta honom med resten av våra liv 😉

Så natten har bjudit på knappt 3 timmars sömn, inte så bra men det räckte för att drömma om en väska. Inte om vilken väska som helst utan om Maria Montazami väskan… Den stora. Jag drömde om att när jag skaffat den började alla mina drömmar och önskningar slå in. Tänk er vilket liv! Så om nån känner sig lite tomteaktig – inte mig emot att få en sån 😉

Finaste Totte som jag saknar alldeles för mycket!

Ha en fantastisk torsdag mina fina läsare! Själv ska jag förgylla min tågresa med Studentens skrivhandbok och lite dagdrömmeri. Höres!