Om all oro kring bebisen.

Först kunde vi inte bli gravida, sen fick vi beskedet att jag kommer aldrig kunna få biologiska barn… Vi sörjde men bestämde oss för att hitta annat i livet och leva lyckliga utan biologiska barn. Nio (!) år efter första försöket att bli gravida plussade vi, mot alla odds, mot läkarnas uttalanden. Efter det kom rädslan för missfall fram till vecka 13, sen oron för om allt är bra med bebisen och om RUL kommer gå bra. Efter RUL längtade vi till BM besöket där vi fick lyssna på bebisens hjärta och nu i vecka 27 går jag och oroar mig för att bebisen ska dö i magen… Idag kände jag få fosterrörelser och var på vippen att ringa förlossningen men så satte vi på musiken ( Ellie Goulding – Burn ) och så andades jag djupt – då vaknade bebisen och började sparka. 

  
Jag trodde verkligen inte att de där sparkarna kunde få mig att le och bli lugn såsom de gör. Konstigt och underbart på en och samma gång. Tänk att den lilla människan redan nu får mig ur balans… hur ska det bli när hen kommer ut?