Att vara småbarnsförälder i förkylningstider. 

Senast jag skrev kändes det som att jag blivit frisk och stark och att världen låg framför mina fötter. Det var då det. Nu känner jag mig som en trasa som plockade upp en spya… I söndags blev Maken dålig och på måndagen blev Dottern sjuk. Sen har det bara gått i raketfart och nu är jag utslagen. Igen. Med feber, hosta, ont i halsen och frossa. Lagom till helgen. 

Är inte det komiskt? Först blir jag sjuk och ligger utslagen ett par dagar och sen bryter helvetet loss och hela familjen drabbas. Dottern har fått hostmedicin, Maken och jag likaså och så kör vi på med Panodil och Nezeril. Jag hatar verkligen förkylningstider! Det blir inte bättre av att höra att detta kan pågå i flera år (alltså småbarnsår) och att man efter något år blir förhoppningsvis immun. Jag har inte lust eller ork att vara konstant förkyld mellan oktober och april. 

Dessutom fick jag åka in och arbeta igår och idag då det blev lite kalabalik på personalfronten. Jag kan lova er att mina arbetskamrater tyckte att jag borde starta en karriär som tenor-sångerska haha. Jag lät fruktansvärt och låter konstigt fortfarande. Men bättre det än att inte ha rösten alls, vilket var fallet imorse då jag tappade rösten i nästan en timme. Tur att arbetstelefonen inte ringde så mycket idag och att jag inte behöver prata så fruktansvärt mycket när jag arbetar 😉

Hur klarar sig andra småbarnsföräldrar? Finns det någon magisk medicin mot förkylningar? Upplys mig, tack!

Nu ska jag sova, halvgroggy på Cocillana och helt slut i kroppen. Godnatt!