Heltidsjobb och småbarn. Det ständigt dåliga samvetet.

I dag började ett nytt kapitel i vårt liv. Från och med i dag är det inte bara jag som arbetar utan nu är vi två om det. Maken har påbörjat en anställning efter 2 år hemma med Dottern. Det känns märkligt och spännande och skrämmande samtidigt! Men första dagen då jag både lämnar och hämtar gick över förväntan. Dottern grät inte när jag lämnade henne och hela dagen på förskolan har gått bra. När jag hämtade henne kastade hon sig i min famn och hela eftermiddagen har varit helt underbar. Dock finns det ständigt dåliga samvetet runt hörnet och bara väntar på att slå till.

Jag är fullt medveten om att inte alla dagar kommer se ut så här och att vi kommer stöta på motstånd, grät och annat tråkigt, men just nu njuter jag av att starten på det nya kapitlet i livet har gått fantastiskt bra.

Denna vecka är inkörsporten till det nya kapitlet. Nästa vecka har jag semester och då kommer jag och Dottern umgås hela dagarna på tumanhand. Maken kommer arbeta så jag funderar på att åka på ett litet äventyr med Prinsessan uppåt landet. Men vi får se hur det blir. Allt beror på hur min kropp kommer må och såklart ekonomin… vi är ju inte precis rika så vi bara kan dra någonstans när som helst. Men med planering och lite tur kanske vi kan unna oss en liten tripp någonstans.

Annars så flyter livet på. I helgen har vi umgåtts, jag och Dottern, då Maken varit på sina egna äventyr. Vi har busat och haft oss och hälsat på mina föräldrar. Jag har inte orkat träffa andra människor även om det ständigt dåliga samvetet gör sig påmind. Jag vill egentligen träffa vänner, men just nu orkar jag inte. Jag är en dålig vän i perioder, men mina vänner vet att när jag orkar då ger jag dem 100-procentig uppmärksamhet.

Hur balanserar ni det? Alltså arbetsliv, familjeliv och fritid?