Relationstankar del 2.

Gårdagens tankar slutade med relationsräddning och självrannsakning. Hela dagen har rester av funderingar funnits i bakhuvudet, gnagt lite och velat komma upp till ytan. Den psykologiska delen som säger att vi måste ta hand om oss själva innan vi tar hand om någon annan. För visst är det så att mår vi bra så mår de runt omkring oss också bra? Eller i alla fall de flesta av dem… för mår vi bra så orkar vi hjälpa andra, då orkar vi lyssna och komma med råd som förhoppningsvis hjälper.

Som jag skrev igår så har jag genomgått det där med att skylla ifrån mig och tycka att felet sitter hos andra, tack och lov är jag så pass enveten att jag lyckades hitta vägen till att vara lycklig utan att hitta fel hos andra. I början av mitt och Ms förhållande var jag en häxa… inte bara bildligt talat utan jag var verkligen elak. Jag skrek och bråkade, jag hittade fel i det han gjorde eller sa och tyckte att allt vi bråkade om var hans fel. Det kom dock en dag då jag mådde så dåligt att jag började läsa om psykologi… den dagen blev min räddning. Det var då jag började förstå varför jag beter mig som en idiot och ändrade på mig. Visst låg ”felet” hos M också, men det mesta fanns hos mig och hade jag inte rannsakat mig själv och ändrat på mitt tänk och agerande så hade vi inte varit tillsammans idag. Alla som vill vara lyckliga måste hitta sina egna vägar att gå, men en bra början är att jämföra sitt rätta jag med det jaget man vill vara.

Tack vare mitt psykologiintresse och alla de böcker om självhjälp, relationsexpertiser och romaner jag läst vet jag att jag är smart och jag kan lösa de flesta konflikter. Smartare än många av mina bekanta, men fortfarande inte så smart som vissa av mina kloka vänner. När jag gjorde mina minnestester hos psykologen undrade hon varför jag inte läste till psykolog då jag kan redan så mycket om det och förstår mig på hur det mesta hänger ihop… vet ni vad jag svarade? Jo, att jag vet att psykologistudier hade jag klarat galant, men att lyssna på okända människors problem hade tagit knäcken på mig. För ibland när jag hör människor beklaga sig över vissa saker vill jag bara skaka om dem och skrika rakt ut: ”men ta dig samman och sluta beskylla andra för dina misslyckanden!”. Det hade nog inte varit så populärt om jag jobbade som psykolog eller vad tror ni? 😉

Det jag vill komma fram till i det här en aning kaotiska inlägget är att vill man verkligen vara lycklig så blir man det, det gäller bara att bestämma sig och söka vägen till lycka utan att jämföra sig med de som har det tusenfaldig bättre… jämför Er hellre med de som är misslyckade i era ögon, för då ser Ni att lyckan är inte så långt borta som ni tror.

Kram!