Om stressen och dess konsekvenser.

Om stressen och dess konsekvenser skulle man kunna skriva en bok eller vänta nu, det finns redan massa böcker om det! Men har jag lärt mig något? Nope. Eller jo förresten, jag har lärt mig en massa men tyvärr så glömmer jag bort allt jag lärt mig ibland och vill vara den duktiga.

Det här ämnet är brett som en flod och djupare än Marianergraven (för er som inte vet och inte orkar googla = världens djupaste djuphavsgrav som mäter ungefär 11 km (!) under havsytan) men det är så himla viktigt att skriva och framför allt prata om detta, då vi är fler som lider i det tysta och kämpar på fast det inte syns på ytan.

Mitt minne är redan skadat och jag kämpar på varje dag för att träna upp det och försöka bli bättre. Det är 4 år sedan som jag hamnade djupt under vattenytan och då lovade jag mig att alltid sätta hälsan först. Jag har svikit mig själv gång på gång och nu verkar det ha hänt igen 🙁 Jag verkar må OK på utsidan, men om någon kunde se insidan hade den personen sett en tornado eller rättare beskrivet tusen tornados som slåss mot allt och mot sig själva.

”Man värdesätter inte sitt minne förrän man förlorar det.”

Som citaten ovan säger är det exakt samma sak men hälsan i största allmänhet, man tar inte hand om sig förrän hälsan tar skada och det verkar vara för sent. Men det är aldrig för sent att ta hand om sin hälsa! Sen är det alltid lättare att ta hand om det som syns utanpå, som när någon bryter benet eller när någon har influensa. Med psykiska problem är det alltid svårare för de syns inte och det är olika från individ till individ. I mitt fall är minnet den varnande röda lampan som blinkar frenetiskt, när det börjar ge mig sig betyder det att fallet är nära.

Jag kommer nog att hoppa av kurser den här terminen. För att överleva helt enkelt och inte träffa väggen i 200 km i timmen… det slutgiltiga beslutet är inte taget, men som jag skrev tidigare så måste den där prestationsprinsessan ta semester och jag måste och vill sätta min hälsa i första rummet.