Om att hitta styrkan när tårar bara väller fram.

Tårar som bara väller fram är en träffande beskrivning för det senaste dygnet. Jag lever dagligen med både ryggsmärta och magsmärta, men sedan igår är det extra kämpigt. Idag var jag tvungen att sjukskriva mig. Den där perfektionisten i mig ville krypa fram till jobbet, men den förnuftiga kvinnan vann och jag stannade hemma. Jag vet att det är hälsan som alltid ska komma först och att i slutändan är det ingen som tackar mig när jag går till jobbet då jag inte mår bra. Men kriget inuti mig är svårt att tämja, för innerst inne önskar jag att det jag känner verkligen syntes utanpå så folk förstod hur ont jag faktiskt har. För mig räcker det inte alltid att tårar väller fram och kroppen inte lyder, för smärtan är det bara jag som känner.

Jag ska dock inte klaga! Min smärta blir bättre, den går upp och ner och *peppar, peppar, ta i trä* den har verkligen blivit mindre den senaste tiden. Därför är det kanske så svårt att handskas med den när den slår till med full kraft. Jag lider verkligen med dem som lever med kronisk smärta och behöver ta morfin eller andra starka läkemedel. Själv klarar jag mig för det mesta på starkare Panodil, men just det senaste dygnet fick jag ta till mina starkare mediciner…

Att sen arbeta med starka smärtstillande i kroppen är inte så bra heller så beslutet att stanna hemma idag var verkligen befogat. Nu gör det fortfarande ont, jag kan fortfarande inte gå upprätt men jag hoppas att det blir bättre inom de närmaste dagarna.

Att hitta styrkan när tårar bara väller fram är inte lätt, men mitt älskade barn gör det lättare.

Hennes leende får mig att kämpa och se det där ljuset i tunneln, som stundvis befinner sig långt borta… Jag var stark innan. Jag har kämpat mig igenom mycket i livet, men att bli mamma har absolut gjort mig ännu starkare! Att hitta styrkan till att fortsätta kämpa och träna för att stärka ryggen och bli bättre är mycket lättare när jag har ett litet liv att kämpa för.