Om att tappa kontakten med kroppen.

Just nu är det inte så härligt att vara gravid. Jag älskar när bebisen sparkar och rör sig, men jag ogillar starkt när hjärnan vill en sak men kroppen reagerar inte överhuvudtaget. Idag var det så påtagligt att jag ville bara lägga mig ner och börja gråta… jag som älskar att ta i och arbeta, fixa och dona och längtar till att hela hemmet är iordningställd får ge upp och bara glo när maken fixar allt. Det är pest och pina för mig! 

 
Jag försöker att älska min kropp för det är det enda kropp jag har men samtidigt längtar jag ihjäl mig till den dagen jag äntligen känner igen mig. Den dagen då kroppen lyssnar på det hjärnan säger och den lyder utan att ge upp efter minsta lilla rörelse. Åh, den dagen kommer jag fira stort!

Nu ska jag lägga mig och försöka att inte tänka för mycket… imorgon bitti ska vi till BM för lägeskontroll av bebisen. Egentligen skulle vi varit där idag, och det var vi, men hon som bokade tiden för oss sa fel tid i telefonen… Iaf så säger jag godnatt nu och dröm sött!