Om att det oundvikliga närmar sig.

Snart är bebisen här, enligt gravidappen har jag bara 101 dagar kvar på att förbereda mig för det som komma skall… Det känns pirrigt och härligt men också skrämmande. För hur förbereder jag mig för detta? Jag älskar redan den lilla människan som simmar inuti min mage, det är inte det jag behöver förbereda mig på. Det som skrämmer mig mest är förlossningen. Redan tidigt i graviditeten sa jag att jag vill ha ett kejsarsnitt, därför har läkaren skickat remiss till auroramottagningen. Därifrån fick jag bekräftelse på att de har mottagit remissen och nu är det en djäkla väntan på en tid. 

Det där med förlossning har jag aldrig funderat på eftersom jag kunde ju inte få barn… men sen när Miraklet väl hände kom tankarna på kejsarsnitt ganska direkt. Jag är nyfiken på en vanlig förlossning, dess krafter och stunden då bebisen väl är ute, men rädslan för att spricka och att någonting ska gå åt skogen under förslossningen är större. Då är jag redan opererad i magen flertalet gånger med alla möjliga komplikationer som följd…så jag vet vad i värsta fall kan hända mig. 

  
Sen har jag läst på om risker med kejsarsnitt och risken vid en vaginal förlossning, för mig känns det ändå tryggare att föda med kejsarsnitt. Så nu väntar jag och väntar…och hoppas på att få snittet beviljad. Till dess tror jag inte att jag kommer kunna slappna av helt och bara njuta av de härliga sparkarna som kommer titt som tätt.