Ångesten har hunnit ikapp mig så nu är det dags att dra hårt i bromsen och låta prestationsprinsessan ta semester. Jag orkar inte mer. Kroppen säger ifrån. Ryggen värker mer än vanligt, minnet sviker hela tiden och överskottskilon smyger sig på. Sen kollapsar jag på köksgolvet och blir rädd. Inte första gången, då bortförklarar jag det med lågt blodtryck. Men andra gången är det svårt att bortförklara när även alla andra signaler tjuter och lyser rött.  Varför är det så svårt att nöja sig? Varför kan jag inte tillåta mig att vila? Att bara vara och njuta av tiden som finns? Jag behöver inte plugga NU, jag kan faktiskt göra…