Slut på sjukskrivningen. 

05:54 vilket betyder att jag sitter på bussen till jobbet efter lite mer än 3 veckors sjukskrivning. 
Ryggen är lite bättre men blir aldrig bra, vilket jag försöker förlika mig med. Det som hjälper är träning och det kör jag med varje dag förutom söndag då det är min vilodag. Jag tränar med tårar i ögonen, men tror på det fysioterapeuten sa att pressa kroppen och samtidigt lyssna på den. När det gör för mycket ont då slutar jag och hör och häpna, det funkar! 

Det känns roligt att gå tillbaka till jobbet samtidigt som det är väldigt vemodigt. Jag sticker inte under stol med att jag trivdes med att vara nära min dotter. Även om jag inte kunde ta hand om henne så kunde jag ha henne i knät och mysa. Vi lekte också det jag orkade med och den tiden kommer jag sakna något fruktansvärt. Men arbeta behöver man, både för pengarnas och för hjärnans skull och att vara sjukskriven är inte någonting jag önskar någon. Jag vet inte hur alla andra fungerar men jag kände mig helt värdelös, dels på grund av min gigantiska begränsning vad gäller fysiken och dels då jag lämnade mina arbetskamrater i sticket. Hälsan är viktigast och det kommer jag alltid hävda, men den där prestations prinsessan spökar hos mig hela tiden och det är svårt att släppa jobbet när man är som jag lojal.