Prestationsprinsessan tar semester.

Ångesten har hunnit ikapp mig så nu är det dags att dra hårt i bromsen och låta prestationsprinsessan ta semester. Jag orkar inte mer. Kroppen säger ifrån. Ryggen värker mer än vanligt, minnet sviker hela tiden och överskottskilon smyger sig på. Sen kollapsar jag på köksgolvet och blir rädd. Inte första gången, då bortförklarar jag det med lågt blodtryck. Men andra gången är det svårt att bortförklara när även alla andra signaler tjuter och lyser rött. 

Varför är det så svårt att nöja sig? Varför kan jag inte tillåta mig att vila? Att bara vara och njuta av tiden som finns? Jag behöver inte plugga NU, jag kan faktiskt göra det senare… eller aldrig för den delen, men jag skulle envisas med att fortsätta plugga nu. Köra på i 200 km/h och tro att det fungerar i längden, trots att det inte har gjort det tidigare. Idiot. Det är hur jag känner mig nu. Som en barnunge som ska bevisa för alla andra att hen är bättre och kan. Trots att det är fel sätt och gör slut på energin. 

Att vara lagom är inte min grej. Men jag vill hitta balansen och orka. För prestationsångesten har jag övervunnit till en viss del. Jag är inte rädd att misslyckas, men jag tar på mig för mycket för mitt eget bästa. Fortfarande, trots att jag egentligen vet bättre. Jag ska försöka lyssna på min kropp och låta prestationsprinsessan ta semester, så jag orkar även i längden utan att kollapsa totalt.