Om miraklet som hände.

Jag har skrivit många gånger om att vi inte har biologiska barn och att vi aldrig kommer skaffa sådana. Det är ett återkommande ämne i bloggen, framförallt det här med barnfrihet och ibland har det kommit nåt inlägg om längtan som ändå finns där men som kvävdes väldigt fort för att inte sjunka i tankar som inte leder någonstans.

Vi har i år varit tillsammans i 10 år, hela TIO ÅR. Jag och Micael som jag älskar mer än någon annan… och ni som följer mig noga vet att vi efter alla skaffa-barn-försök har bestämt oss att lita på ödet. Skulle det hända så skulle det hända naturligt. Inga fler försök med hjälp av läkare, tabletter, hormoner osv.

Senast i oktober skrev om den där längtan…att kanske ändå. Ja, vad ska jag skriva mer om det? Kanske det att vissa drömmar verkar vara djävligt synska och vissa tankar framkallar våra önskningar? 😉

Där inne gömmer sig en bebis. Än så länge liten som ett hallon men med ett slående hjärta och ja, vi längtar till den tittar ut och vi får träffa det för första gången.