Om de tankar som väldigt sällan dyker upp.

Det händer väldigt sällan, verkligen sällan… men ibland händer det. De tankar som annars inte existerar dyker upp och lätt nedstämdhet infinner sig. Det är tankar om barn. Det är inte det att jag har ändrat uppfattning, absolut inte! Som jag skrivit tidigare så vill vi inte ha biologiska barn. Men ibland så dyker tanken upp, framförallt då jag läser starka inlägg om barn, när jag blir känslosam och någonting inom mig brister. Då kommer tankar på egna barn upp. För även om varken jag eller M. vill ha biologiska barn så älskar jag barn. För barn är härliga och ja, en bebis hade säkert vänd upp och ner på vårt liv. Vi hade säkerligen varit jätteglada och sådär fjantiga och förväntansfulla. Men nej, vi kommer inte försöka igen… det gör för ont, både fysiskt och psykiskt. Med det inte sagt att ett biologiskt barn aldrig dyker upp hos oss, vi använder ju trots allt inga preventivmedel. Så händer det så händer det, naturligt och med ödet inblandat. Utan provrör, tabletter och sprutor.

Egentligen vet jag inte vad jag ville med det här inlägget. Jag antar att jag behövde skriva av mig, att ibland får även jag en längtan efter barn.