Om att vara kaxig och rädd samtidigt.

Ja, det beskriver mitt tillstånd väldigt bra. För jag är kaxig, väldig kaxig men samtidigt rädd. För att misslyckas…. Varför är det så? Ur psykologisk synpunkt är det så för att jag har aldrig fått höra att det jag gör är tillräckligt bra, för att mamma pushade mig alltid till mer, för att under hela min uppväxt fick jag höra att jag kommer misslyckas om jag inte ger mer. Ja, så är det enligt psykologin.

Ur genusperspektivet är det så för att jag helt enkelt är kvinna och vi kvinnor tänker att ”jag borde nog inte, för att jag: har inte de egenskaper/kan inte detta/ kommer misslyckas” och så vidare istället för att göra som män och tänka ”det grejar jag!”.

Ja, hur det egentligen ligger till vet jag inte men saken är den att nu är det som det är och jag är rädd. För jag söker & kämpar och fixar & trixar men gång på gång får jag nej. Frustrerande! För jag vill och jag drömmer och verkligen, verkligen försöker. Mer kan jag dock inte göra. Jag gör mitt bästa efter nuets förutsättningar. Tiden får utvisa om det lönar sig.

Ja, med detta vill jag nog skriva att: ge Er inte vad som än händer och hur svårt det än verkar! Kram