Det där med lönen.

Eftersom inlägget angående lönesättningen har fått bra respons (många besök och flera kommentarer på sociala medier) tänkte jag spinna vidare på det. Innan jag skriver vidare vill jag dock påpeka att mitt jobb kräver inte universitetsstudier, MEN just jag läser det programmet på universitetet för att 1) det ger bredare kompetens 2) universitetsstudier brukar ge bättre betalt 3) i framtiden ser jag mig själv som avdelningschef och då vill jag ha en bra grund att stå på, vilket mina studier ger mig.

Nu har jag varit i kontakt med Vision, både regionalt och nationellt, och siffrorna jag fick talar sitt tydliga språk – jag ska ha betydligt mer i lön än 20 400 i månaden. Enligt siffrorna jag fick nationellt borde jag minst ha 22 000, svaret regionalt blev minst 23 000. Till saken hör att lönen för medicinska sekreterare (vårdadministratörer) bestäms individuellt och man kan inte förutse vad man har rätt till innan det kommer till kritan. Skulle jag lyssna på universitetet bör jag begära 24 000. 

Förstå mig nu rätt. Jag gillar min arbetsplats och är evig tacksam min chef att hon trodde på mig och gav mig chansen att visa vad jag går för medan jag var höggravid med Vanessa och under utbildning. Lönen är inte det viktigaste för mig, men då vi har ett stort ansvar och gör väldigt mycket bakom kulisserna vill jag ha rätt lön för jobbet. Min löneförhandling kommer äga rum först någon gång i man, men då jag är en form av en perfektionist vill jag vara förberedd när den dagen kommer. Att ha så kallat kött på benen och kunskap och läget är väldigt viktigt vid alla sorters förhandlingar, inte minst när det gäller lönen, vilken i sin tur kommer påverka min och min familjs liv mycket.

För visst vill vi alla leva ett bra liv och tjäna de pengar vi har rätt till?