Självmord är …

fegt. Jag hade ett samtal med en väninna idag. Om självmord. Det är ett väldigt laddat ämne, många känslor och många tankar. Jag tycker en sak, hon en annan men i slutändan kom vi fram till att den som begår självmord är feg och jävligt elak. För de som far illa av det är de som är kvar i livet och måste leva med vetskapen att personen gjorde det den gjorde och man kanske inte ens får veta varför.

Jag är ingen ängel, jag försökte också, men suget efter det lyckliga livet var större. Samt det faktum att sista försöket stoppade min bror. Hans tårar i ögonen, hans läppar som sa ”snälla, lämna mig inte ensam”. Det gjorde ont. Hur kunde jag vara så självisk!? Men jag lever, jag fick uppleva massa efter det. Både på gott och ont men som jag ser på det så är livet aldrig så jobbig så man ska avsluta det i förtid. Definitivt inte när man är en tonåring! Har man själv vandrat i de banor vet man hur det kan kännas…men i slutändan får man tänka att livet blir vad man gör den till och den jobbiga tiden tar slut en dag och där och då får man börja leva sitt självständiga liv. Utan påverkan från mobbare, jobbiga föräldrar eller vad som än gör att livet i vissa stunder känns inte värt att leva.

”Har du ingenting att leva för – lev för att djävlas med andra.”

Det är mina tankar, mina egna åsikter. För jag vet hur helvetet ser ut men också hur man kan överleva det och finna lyckan i livet.