Ett svart håll.

Ibland hamnar man där. I det svarta hållet. Den djävla hållet som saknar ett botten. Ibland ramlar man bara ner och ner och ner…. och allt blir svart. Man orkar ingenting, man vill ingenting och det enda som gör en någorlunda bra är att spy galla. Bildligt talat alltså.

Ibland vill jag bara gråta. Skrika och gråta. För det är orättvist. Livet är fan för djävligt  All den smärta, allt som faller isär. Det gör ont och jag vill bara lägga mig ner och sova. Vakna när allt är över, när allt blir bra igen.

De dagar det blir så svart tänker jag på allt hemskt som hänt mig. Alla hemska ord jag vill höra, alla slag jag fick utstå. Då ser jag mig när jag var som svagast, nedbruten och gul&blå slagen…  När jag inte vågade titta i främlingens ögon så denne inte skulle se hur illa det verkligen var. För då, då trodde jag att felet var jag. Idag vet jag bättre men de mörkaste stunder väcks de tysta rösten som säger felet är du, du borde inte leva.

Och då tänker jag att så måste det vara, varför får jag annars utstå all den smärta och de hemskheter som livet serverar mig?

Idag vet jag att efter regnet kikar solen fram… men till dess vill jag verkligen bara få sova. Krypa upp i famnen på min man som alltid säger de lugnande orden, imorgon blir det bra igen.